Lite mer stänkt från nästa bok...
...oredigerat förståss :)
För att skriva själv, måste man läsa. Jag läser för att få inspiration och för att sammanfläta andras tankar med mina egna. Denna gång har jag inspirerats av Magnus Malm, och även upptäckt att han delar en hel del av mina egna tankar kring vissa saker. Läs och begrunda vad han skriver:
"Tänk om det är tvärtom? Att den verklighet vi har omkring oss har blivit så fördunklad av våra världsbilder och värderingar, att vi kanske omedvetet söker oss till sagorna, inte för att fly ifrån verkligheten utan för att återfinna den? Tänk om sagorna om ont och gott, om kampen, modet och uthålligheten - är ett sätt att förstå verkligheten, snarare än förenkla den?
Kanske det alltid har varit så. När dimridåerna har omtöcknat människornas sinnen så att de inte längre kan skilja mellan ont och gott, utan sakta sövts ner i makternas famn, då har sagorna varit bärare av en mer oförstörd karta där stigar och gränser inte suddats ut. Inte en lögn att förtrollas av, utan en sanning att väcka oss ur förtrollningen."
Sagan är alltid närmare verkligheten än vad man tror. Kanske är det så, för att i sagornas värld förväntas man inte vara sig själv - och just därför gläntar man på det innerstas dörr, och är sig själv. Spåren av en människa syns i fiktionen. Vår verklighet förenas med "låtsasvärlden" - inte nödvändigtvis för att dölja den, utan snarare för att se den lysa starkare.
Sagan överträffar verkligheten genom att den lyckas förmedla den tydligare och mer genomträngande. Det är därför som böcker av C S Lewis (t.ex) förmedlar evangeliet med sådan kraft, medans trosförklaringar och föreskrifter oftast enbart lyckas förmedla en stel religion.
Och för att förvandla den verklighet vi ser runt omkring oss, räcker det inte med att protestera, utan vi måste presentera en annan verklighet. Vi kan inte bara tala om alternativa ideal för världen, för att återigen citera Malm, utan vi måste stå rotade i den alternativa verkligheten. Och samhällets röst ekar "är inte Bibeln bara en massa sagor?". Kanske det stämmer, och tur är väl det, för då vet vi att den förmedlar en verklighet som vi inte borde blunda för.
Ett stänk av nästa bok
Lite stoff ifrån min nästa bok (som finns någonstans där innanför pannbenet).
"Gud skapade vår värld. Men han hade möjligheten att skapa en annan värld. Gud är fri att skapa det han väljer att skapa. Guds vilja är inte bunden på ett sätt att Gud måste skapa eller avstå ifrån att skapa. Men när Gud skapade, valde han att skapa en specifik värld - vår värld. Den värld vi ser utanför vårt fönster. Och Gud valde att skapa en värld på kärlekens grundval. Skapelsen är en kärleksakt från Guds sida som vänder sig till oss. Guds vilja med detta är att vi ska älska tillbaka. Det är nu som något händer, något som gör att Gud måste välja ett alternativ. Sann kärlek i en gemenskap förutsätter ett val - att båda parter väljer kärleken gentemot varandra. Förhindras den enes val, förhindras också kärleken att vara sann och förenande. Guds vilja är att skapa människor till sin avbild. Människor som kan välja att älska Gud tillbaka. Det enda alternativet Gud har är att skapa en värld som erbjuder människan valet - frihetens hörnsten. Och detta innebär att alla andra alternativa världar inte skapas, utan att vår värld skapas. En värld där Gud på ett sätt begränsar sig, genom att ge oss en del av sin fria vilja. Gud ger oss möjligheten att välja, vilket också möjliggör att Guds vilja inte, med säkerhet, kommer att ske. Om Gud hade skapat en värld där hans vilja alltid skulle ske, hade det varit en värld där sann kärlek vore endast en dröm om en annan värld."
Hurdan är Gud?
Jag kan inte. Förklara Gud.
När jag försöker fylls mitt sinne av en massa olika perspektiv. De hjälper att förstå. Men de förklarar inte Gud.
Gud är som kärleken: man står oförstående tills man själv drabbas av den.
Gud är som solen: man ser inget om man stirrar in i den, men man ser allt om man ser på det som strålarna faller uppå.
Gud är som en bok: man måste läsa slutet för att förstå början.
Gud är som skor: man behöver gå in dom lite innan de passar
Gud är lite som min radio: man får räkna med att det brusar, och lita på att det är radion, inte sändaren, det är fel på
Gud är som en domare: han måste ibland blåsa
Gud är som en människa: det finns alltid något av värde om man tar sig tid att lära känna människan
Och Gud har en gång blivit människa - det vet jag. Så jag försöker fokusera på att förstå Jesus, för då vet jag att jag leds djupare i min förståelse om Gud.
Alltid något
Tiden är en gåva. Det gäller att förvalta den väl. Jag upphör aldrig att förvånas över hur oväl (om man kan säga så) jag är som förvaltare. Åtminstone känner jag mig lite halvdan på området. Det är som att jag inte riktigt behärskar att bollen är rund. Den borde vara fyrkantig. Eller både och.
Det är underligt hur små gruskorn alltid hittar sig fram till maskineriet. Och vi vet ju alla att såsfläcken på slipsen får mer fokus än själva slipsen. Man kanske behöver vrida perspektivet lite. Försöka se sina fläckar i vardagen... som just fläckar, och inte heltäckande färg. Det behöver man för att inte helt kasta in handduken.
Korset kommer alltid före kronan. Den principen gäller. Men när har man burit korset tillräckligt långt? På livets Via Dolorosa. Problemet för mig är inte korset vikt, utan att jag, i min idioti, alltid väljer fel sandaler.
Men livet är ibland en öken. Där jag, mer än något annat, önskar en del oaser att släcka törsten vid. Problemet är, att man alltför ofta tror att oaserna i sig är målet. Man stannar gärna och bygger sig en hydda. Då stagnerar människan. Och når aldrig fram.
Guds nåd är den att han aldrig ger för mycket, utan precis så pass att vi klarar nästa etapp. Törsten efter Honom är vår rörelse framåt. Genom ökenlandskapet.
Skulle inte detta röra mina frågor kring tidsförvaltning? Det skulle det säkert. Men kanske det är bra att lämna tiden åt sidan för ett tag, och enbart låta orden formas fram. En text föder man fram. Får man redigera en text efteråt då? Självklart! Det man föder vårdar man nämligen.
Fast jag har inte redigerat denna text.
Det har jag inte tid till...
Nordkap09, Dag 7
Dag 7, 22/8 Lördag
10:41 Bollnäs
Frukosten är intagen kring ett riktigt frukosbord. Jona och jag ska snart åka hemåt. Först ska vi alla bara ner till Erikshjälpen och titta lite, sen ska vi även åka förbi och kolla in Erik o Elinors nya hus.
Det har varit riktigt roligt att träffa Erik och Elinor. Man är välsignad med goda vänner.
13:10 Hedemora
Bensinpåfyllning. Jona behöver kissa. Han köper en tidning.
13:47 Fagersta
Dags för lunch. Nu behöver jag kissa. Vi äter Kinamat i Sveriges dödaste stad.
17:02 Norrköping
Hemma, fast ändå inte. Det är Augustifest i Norrköping. Det blir som en liten reunion för mig. Får träffa en hel del härliga vänner och människor. Och Martin, som växt om mig. Kvällen blir bra.
0:24 Norrköping
Fin fin kväll.
2:22 Oskarshamn
FRAMME! HEMMA! Det är dags att packa upp. Resan är avklarad. Ca 460 mil är körda. Nu ska jag planera nästa resa - att bila runt Skottland, eller bila igenom Canada.
Dagssummering:
Hela dagen handlade om att hänga på Augustifesten, och jag kunde inte fått en bättre avslutning på resan. Det var verkligen som att återuppleva goda gamla minnen. Kul att se att saker och ting hålls vid liv. Vissa människor var det också en välsignelse att träffa. En del fick jag inte träffa, men så blir det ju alltid. Provade ett nytt kafé i staden, det var trevligt. Men Stefan dricker fortfarande bara latte, när ska karln börja dricka kaffe??
Detta var Nordkap 2009. Hoppas du som följt med har tyckte det varit intressant. Bilder finns på Facebook för tillfället. Vill du veta mer så får du väl fråga. Jag hade en kanonresa iaf. Punkt.
Nordkap09, Dag 6
Dag 6, 21/8 Fredag
7:14 Strömsund
Nyvaken. Första varma natten i tältet. Drömade att jag tältade mitt i vägen, vaknade och klädde på mig för att jag blev ställd. Tittade ut ur tältet och kände igen Strömsund camping. Somnade om igen.
Nu ska jag ta en varm dusch.
7:53 Strömsund
Avfärd. Köpte tops innan resan. Dom såg så konstiga ut nu när jag skulle använda dom. Det visade sig vara make-up pinnar! Men de funkade också till att rensa öronen med :)
9:07 Östersund
Stannat till vid turistbyrån. På jakt efter bokantikvariat och second hand-butiker. Och lite frukost.
10:21 Östersund
En liten kaffe och en macka sitter aldrig fel. Och lite tid att skriva på. Fick precis reda på att det inte existerar några bokantikvariat i Östersund...eller större delen av Jämtland o Norrland för den delen heller. Dom tyckte att jag skulle flytta dit och starta upp det första. Jag sa nej.
12:48 Östersund
Shoppingresultat Second Hand: 1 jacka/tröja, 1 par byxor och 1 LP-skiva. Skön förmiddag i Östersund. Lämnade in bilen för att checka upp det skrapande ljudet, men de hittade ingenting.
Brunflo nästa för att kolla upp en antikaffär.
14:49 Ånge
Liten rast utmed skogsvägarna är aldrig fel. Antikaffären i Brunflo lyste med sin frånvaro.
16:36 Bollnäs
Framme (redan) vid dagens slutetapp... Bollnäs! Här möter jag återigen upp min bror Jona och vi hälsar tillsammans på hos Erik o Elinor, gamla kompisar som flyttat uppåt landet. Det blir att sova över hos dom och ta lite kvalitétstid tillsammans. Trevligt.
Dagssummering:
Den blev en kort dagbok denna dag. Men dagen var kanon. Att strosa runt helt själv i Östersund var över förväntan. Jag lyckades ta mig tiden att ta lugnt, och inte tänka på nästa delmål i resan, vilket jag ibland har en förmåga att göra. Mitt nyårslöfte att enbart handla kläder på Second Hand fungerar alltjämt, och varför inte försöka att göra så även i fortsättning till stor utsträckning?
Att träffa vänner i Bollnäs betydde mycket. Vänskapsränder går aldrig ur. Det finns en charm i att vänner flyttar ifrån varandra, för det finns alltid en så härlig känsla att då mötas upp igen. Tonåren är en tid då alla finns väldigt nära, och man uppskattar det. Men jag uppskattar än mer distansen, lite av samma anledning som jag delade om distansen till Nordkap. Jag lämnar ämnet outvecklat denna gången.
Nordkap09, Dag 5
Dag 5, 20/8 Torsdag
7:53 Karesuando
Trots under 0 grader i tältet så har jag sovit gott i natt. Mitt inköp av sovsäck på second hand för 40 kronor var ett kap. Ännu en gång verkar alarmet på telefonen krångla, eller så stänger jag av det i sömnen. Klockan är strax åtta och snart är det dags att bege mig ut på vägarna igen.
Två vänliga kvinnor blir glada av att se mig vid liv, de tyckte synd om mig när jag kom kvällen innan med mitt tält. De kollar så att jag har allt på resan och vi utbyter lite resminnen. De är på väg till treriksröset, stället som jag kommer ifrån.
9:44 Vittangi
Stannar till för att titta på en älgpark. Har jag sett renar hela resan borde jag väl också försöka kasta ett öga på en älg eller två.
10:59 Vittangi
Jag dröjde kvar ett tag i älgparken. Mannen som drev den var trevlig och jag äger lite av min fars symptom att kunna stå och prata om ett ämne som om man vore expert på det - i detta fall om älgarnas spännande liv.
Häftigt att stå sida vid sida med stora älgar iaf.
12:19 Gällivare
Dags för mat :)
13:26 Dundret
Mätt (sisådär) och belåten. Det var mycket folk på matställena i Gällivare så jag hamnade till sist på restaurang "Den glada kocken" i Dundret. God mat, men inte mättande - det är oftast en brist som finrestauranger har.
Vägen väntar.
17:55 Storuman
Tagit och avverkat rejält med asfalt. Porjus, Jokkmokk, Arvidsjaur och Sorsele har passerats utan några längre stopp. Det regnar och detta är resans absolut tråkigaste dag att ligga på vägen. Är trött och hungrig igen, det blir en kebabpizza i Storuman, och lite tid att skriva.
18:36 Storuman
Avresa igen. Dagens slutmål är Strömsund.
19:26 Vilhelmina
Bensinpåfyllning. Solen har brutit sig fram. Återigen är det trevligt att ligga på vägen.
21:03 Strömsund
Tältet uppe. Damerna i Karesuando rekommenderade campingen, och det verkar som om deras rekommendationer var byggd på goda grunder. Nu ska det bli skönt att sova.
Dagssummering:
Resan långsammaste resdag. Mycket beroende på regnet. Inlandsvägen i Sverige är på många sätt kanonbra, men samtidigt väldigt långdragen. Finns inte mkt att se mellan de större orterna, och skogen blir lätt enformig. Fördelen är den lätta trafiken. Mellan Karesuando och Strömsund behövde jag kanske göra max 10 omkörningar - på en europaväg!
Kvällen blev väldigt fin denna dag. Och man märker att man närmar sig sydligare breddgrader när tältet plötsligt är varmt istället för kallt. Fördelen att bo söderut.
Nordkap09, Dag 4
Dag 4, 19/8 Onsdag
8:00 Alta
Sovit som en stock.
Hotellfrukost är underbart.
Igår kväll tänkte jag lite på hur man såg på livet när man var tonåring, och att enbart tanken på att en dag sitta ensam uppe i nordnorge och färdas så många mil, inte fanns på kartan. Allra mindre att checka in på ett hotell. Någonstans under tiden måste jag ha blivit vuxen. Det är lite konstigt att blicka bakåt och försöka förstå vad som fört mig dit jag är nu.
Min diktafon verkar ha gått sönder också.
Och nånting skrapar metallisk i vänstra hjulhuset när jag styr med bilen. Säkert en sten i bromsoket.
Och jag råkade köpa märkpennor istället för vanliga.
Sen körde jag på en gågata igår också. Den svenska reg.plåten får ursäkta min vilsenhet och mitt beteende.
Så nu håller mitt bacon på att kallna. Äggen är slut. Det var väl norrbaggarna innan mig i kön som gluffsat i sig dom!
9:00 Alta
Tankat full tank och nu bär det av utmed den norska kusten och tillbaka i riktning mot Sverige och ett litet stopp vid treriksröset.
13:10 Skibotn
Har precis lämnat Skibotn och E6:an, nu är det raka vägen neråt mot treriksröset som gäller. Vägarna bland fjordarna tar längre tid än vanliga vägar. Men det är också vacker utsikt för jämnan. Plockade upp resans andra liftare i Alta och lämnade av honom i Skibotn. Han var på väg till Narvik. Sebastian ifrån Ungern.
14:04 Kilpisjärvi
Dags att påbörja vandringen till treriksröset. Ska bara invänta ett litet regnväder först. Jag borde kanske ha inhandlat regnkläder?
17:12 Treriksröset
Når den ståtliga stenen till sist, efter en vandring på 11km uppför, utmed och nerför de enorma fjällmassiven. Överallt möter jag renflockar som både förtjusar och skrämmer mig. Renar sägs ju vara livrädda för människor, men vem vet, kanske just jag möter den där enda renen som ska visa sig på styva linan?
Några fåtal andra vandrare delar strapatsen med mig. Äter min lunch vid röset, chili con carne med nudlar.
Det visar sig att jag glömt pennan i bilen, och detta skriver jag i efterhand när jag kommit tillbaka.
20:09 Kilpisjärvi
Tillbaka efter ytterligare 11km vandring. Tungt. Men behaglig. Spelar in min egen tolknin av Sound of Music på mobilen under vandringen. Trött och seg, nu ska jag till Karesuando.
20:34 Muotkatakka
Vilken utsikt, vilken solnedgång.
21:46 Karesuando
Tillbaks igen. Testar en annan camping denna gång.
Dagssummering:
Alltid trevligt med liftare, även om de innebär att man inte riktigt kopplar av på samma sätt, man måste ju försöka vara lite social också :)
Dagens höjdpunkt var helt klart treriksröset som erbjöd en enorm vandring som var otroligt vacker och mäktig. Det är en speciell känsla att inse att man är helt själv på fjället och ser bara vidder av skog och kanske någon enstaka trästuga i fjärran. Jag skulle utan tvekan kunna vandra sträckan igen.
Nästa gång jag åker uppåt ska jag åka omkring mer i Norge och Lofoten, vägarna är upplevelser. Men denna gång fanns inte tiden till det.
Nordkap09, Dag 3
Jag har av de senaste dagarna varit på sjön, och uppstartsvecka för den nya terminen. Därav har jag inte kunnat fullfölja min Nordkap följetång. Ursäkta avbrotten, här kommer fortsättningen.
DAG 3 18/8 - Tisdag
7:23 Karesuando
Dags igen. Det var kallt i natt, men skönt på morgonen med solen som lyste in över tältet. Fick bo gratis på en camping. Ägaren tyckte synd om mig och att jag legat och frusit i tältet, han hade glömt ställa ut skylten som erbjöd sent komna nattgäster att använda stugan med nyckeln i dörren.
Jag tackade och bockade, och körde vidare.
8:12 Muotkajärvi
Stannade till för en liten kissepaus och en stund njutning i morgonsolen. Måste läsa lite om friidrotts-VM också.
8:45 Enontekis
Stopp för kartläsning. Charmig liten ort utmed sjön. Ska kolla in deras kyrka lite.
9:27 Aidejavri
Har precis passerat gränsen och är nu i Norge. Ska tillaga lite frukost utmed vägen i mitt behändiga stormkök. Ravioli i köttsås blir det.
11:01 Mazé
Nu närmar jag mig den norska kusten, måste först bara få sträcka på benen lite. Grymt bra vägar här uppe i norr. Kautokeino var vackert och Mazé är en liten idyll.
12:17 Alta
Kaffe o bensin. OCH sista sträckan till Nordkap.
13:12 Aisaroaivi
Vidder, vidder och åter vidder. Jag färdas nu genom ett kargt, nästan trädfritt, landskap. Då och då åker man förbi stugor och en och annan permanent bostad. Magnifikt, och något man själv måste bevittna för att riktigt förstå.
13:54 Olderfjord
Otroligt läge. Ska försöka ta en bild.
15:52 Honningsvåg
Framme i Honningsvåg och Nordvägen, de två sista större orterna innan Nordkap. Möts av regn och mörka skyar men det spricker upp under det att jag sakta kör fram genom Honningsvåg. Dags för den sista etappen.
16:26 NORDKAP!!
Framme... till sist :D
ca 220 mil är avverkade och det är helt klart värt tiden och resan. Jag ska försöka att inte blåsa iväg, det är enorma vindar här. Hoppas att några av mina kort kan förmedla platsen.
17:34 Nordkap
Jag är på väg att lämna platsen som varit mitt mål under hela resan. Det har varit en upplevelse att komma hit. Kanske en upplevelse som varit intressantare om jag delat den med någon. Eller kanske inte intressantare... enbart mer annorlunda?
21:45 Alta
Tillbaka i Alta igen, och efter lite snurrande fram och tillbaka efter boende har jag nu tagit in på ett hotell. Det är semester, och jag unnar mig detta. Priset är inte prisvärt för fem öre, men som sagt, det är semester.
Äter just för tillfället mitt livs hamburgare, och smakar det så kostar det. 98 norska kronor för att vara exakt.
Efter detta ska jag ta en varm dusch och sen sover jag gott...
Dagssummering:
Höjdpunkten denna dag var självklart att få komma fram till Nordkap. Platsen är inte i sig speciellt häpnandsväckande, men det är plats som i sig är speciell. Därför bör man besöka den. Det finns en känsla av storslagenhet när man blickar ut över ishavet och vet att allt fastland befinner sig bakom mig. Och även om resan kan tyckas var väldigt långt för enbart en nordlig punkt, så är just resan längd det som gör att platsen blir lite helig. Det man når med möda är ofta det man värderar lite högre än det man når genom en klackspark. Nordkap blir inte bara en plats man kommer till, det blir ett hem man når fram till. Distans är ett ord som från början skrämmer, men som vid sitt slut förändras och blir till närhet. Då är det svårt att istället lämna. Vandring mot Gud är likadan, tror jag. Distansen kommer en dag att förvandlas till en närhet, och målet till ett hem. Min tro är att det blir ett hem jag inte kommer att lämna igen.
Varför göra det så svårt för sig?
Sanningen är något av det värdefullaste som finns. Och väl värt att vaka över. Även om sanninge är svår att hålla sig till, för lögnen är ibland den enklaste utvägen - dock enbart den kortvarigaste utvägen.
Jag förstår inte varför människor inte kan säga som det är ibland. Varför göra det så svårt för sig själva? Och förstår man inte vad lögnen leder till?
En människa som ljuger blir till sist en ointressant människa. Genom lögner tar man bort sitt livs mening. För varför uppmärksamma en människas liv, om man aldrig vet om det man får se är äkta?
Sanningen håller livet uppe, medans lögnen dränerar dess innehåll. Lögnen isolerar en människa sakta men säkert, tills människan står helt ensam och till sist även måste fly ifrån sig själv.
"Sanningen skall göra er fria", har det blivit sagt. Och jag tror det stämmer. Därför frihet är att veta och förstå det man har inför sig. Lögnen förvrider och gör oss blinda. Genom lögnen blir vi bestulna på sanningen, och vår frihet. Och det finns bara ett botemedel som kan bryta lögnens makt.
Sanningen.
Svårtolkade texter - precis som Bibelns alla profetior...
Dagar går alldeles för fort för att jag ska hinna med.
Tidsbristen leder alltid till utmattning.
Och dåliga vanor som spökar.
Tänk att få uppgraderad nåd.
Den som inte enbart förlåter, utan förändrar.
Hur mycket är min del?
Och vad gör Gud?
Jag skulle vilja skriva för att förändra världen.
Känns som att det snart är dags.
Orden kan inte alltid vara puppa.
(Darren Puppa var målvakt i NHL förresten)
Idéerna måste ju också kläckas någon gång.
Det svåra är att uppfostra dom.
Så att det blir någon ordning.
Och mening.
Får man önska en människa botten,
I tro att det är det bästa?
Jag gör det i alla fall.
Trasighet går ju alltid för helande.
Ser fram emot vägen.
Och blocket.
Och pennan.
Du och jag ska skapa historia.
Genom att berätta vår.
Det kommer att ta tid.
Vägen kommer inte att räcka till.
Men det är alltid en början.
Nu har jag återigen skrivit ett sådant där svårtolkat inlägg.
Bara för att framstå filosofisk.
Och klok.
Egentligen är det bara en massa ord.
Utan alla eehhh emellan,
som det blir när man pratar.
Sen är jag ju klok och filosofisk.
Men det hör ju inte hit.
Luckorna i historien är där för din skull.
Så kommer det stå i boken,
som ska förändra världen.
Åtminstone förändra den för en person.
Kanske alltså bara för mig.
Jag tar mig lite tid
Ibland räcker inte tiden riktigt till...
Och när tiden tryter så är verkar det alltid vara det viktigaste som blir bort-prioriterat. Som Gud. Och som disken från förra veckans kafferep med kompisarna.
Man önskar ibland att dygnet hade haft 48-timmar, men samtidigt när jag tänker på det så spelar det ingen roll. Tiden är konstant oavsett hur man vrider på den eller delar in den i timmar, dagar och månader. Tiden existerar endast i detta nu.
Att hinna med livet kan vara svårt, men vad är det egentligen vi ska hinna med? Och den tidlöse Guden som man försöker att lära känna men som ständigt är en relation man skjuter framåt - hur tänker han? Är det en synd att inte hinna med?
Förlåt mig Gud för att jag glömmer ta mig tid till dig. Men du har också sagt att allt jag gör för de minsta, det gör jag också för dig. Men ändå? Jag rår inte för att jag önskar att morgondagen inte skulle komma så snabbt.
Vad är tid i ett evighetsperspektiv?
Enbart en liten stund
Men en stund kan ju förändra allt
Livet består av tidens alla timmar
Men livet formas av ögonblicken
Tiden är en gåva att förvalta och jag ber om hjälp att lära mig förvalta den väl. Och jag tror att även tidens gåva är som de flesta andra gåvor - delar man med sig av den förmeras den.
Men nu har jag verkligen inte mer tid till att blogga. Och disken är fixad....
Ibland måste man få brodera ut lite...
Min bror (vem av de 3 får ni lista ut själva) har skaffat flickvän. Mitt egna hjärtas rum för en flickvän börjar mer och mer gestalta sig i form av ett kloster. Jag tycker i och för sig att munkkåpa och sandaler är lockande - och livet med kontemplation på schemat.
Jag kan inte låta bli att ibland ändå tänka tanken på detta kring ett förhållande. Det är ju ändå så att en central del av livet kretsar kring detta tema. Och jag förstår det. Samtidigt som jag inte själv lägger samma tonvikt på det hela.
Själv är jag lite av en enstöring. En enstöring med en längtan efter att vara pappa mer än efter att vara en god man. Jag gillar tanken på att ha ett litet torp med en veranda utanför dörren där jag kan sitta i min gungstol, smutta på morgonkaffet och se på när gryningen kommer på besök. Att ägna dagen åt bön, läsning och skriverier och åt att göra ensamheten till en av sina bästa vänner. Den tanken har sin charm.
Samtidigt attraheras jag av tanken på ett likadant torp, men där jag snavar på dotterns leksak och spiller kaffet på gungstolsdynan och alldeles för sent inser att dottern måste iväg på dagis. Att ägna dagen åt att planera, göra inköp, uppfostra och åt att göra disciplinen till en av sina bästa vänner. Den tanken har också sin charm.
Vad nu detta har med ett förhållande att göra vet jag inte, det blev helt enkelt detta spår som mina ord valde att ta - nu när jag skrev.
Hur som helst, min bror har fått en flickvän. Och jag är väldigt stolt och glad över det. Punkt.
Töväder
En äkta soldat slåss inte för att han hatar sina fiender, utan för att han älskar de han försvarar...
Funderade idag på hur mycket det är i livet som drivs av kärlek, och hur mycket det är som drivs av hat. Citatet ovan är talande, samtidigt som jag inte kan undgå att tänka att soldaten inte ens hade behövts om ingen hatat från första stund.
Men hatet är en realitet i vår värld. Och en känd person sa att vi ska bekämpa det onda genom att göra det goda. Ondska som möter ondska förmeras enbart, precis som snö på snö enbart blir en större och större snöboll. Ondska besegras enbart genom att möte ett element av ett annat slag. Den kyliga snön kan enbart töa med hjälp av värme. Ondska kan bara besegras genom kärlek.
Och precis som snön enbart är ett täcke (dock ett vackert sådant) så är även ondskan något som döljer. Något enstaka kan finna rot och sticka upp ur det vita täcket, men landskapet förblir vitt.
Våra motiv avgör vad som sker med våra fiender. Hatet förintar en del, men gör de andra till än mer befästade i fiendskapet. Kärleken smälter åtminstone någon. Och den lilla bit som går från vit till grön kanske inte förändrar landskapet direkt, men det gör det möjligt för alla andra att upptäcka vad som finns där under - och det, om något, är en början...
Syndabockar
Vi har en kultur (eller dålig vana kanske är ett bättre ord?) i Sverige att leta syndabockar så fort något dåligt sker. Det allra viktigaste i problematiska skeenden verkar ju vara att leta upp någon eller några som är skyldiga till problemet. Att få någon straffad kan ibland vara mer intressant än att finna en lösning.
Tror vi att lösningen finns i själva straffet?
Ibland är sökandet efter en syndabock, tror jag, ett sätt att dämpa sitt eget ansvar. Och ibland kan det också vara ett sätt att visa att man inte är som den skyldige. I båda fallen är det intressanta inte att faktiskt bry sig om det problematiska, utan att ha någon att beskylla.
Vi lägger mer krut på att dividera om vems misstag det var att Sverige inte vann VM-guld i hockey, än att glädjas åt bronset.
Vi ägnar mer tid på att fiaskostämpla Eurovision än att faktiskt imponeras av att vi gick vidare från semifinalen.
Vi ursäktar vårt bristfällande beteenden med hur alla andra orsakat det, än att försöka hantera och förbättra beteendena.
Vi är mer intresserad över vem som sköt Olof Palme, än att se hur någon kan gå så långt som att skjuta en annan människa.
Syndabockarna blir bara fler och fler i vårt land. När ska det förändras?
Hur var frågan nu igen?
Är det sant att Gud finns?
Frågan är relevant, vare sig man tror eller inte tror att Gud finns. Men det är en fråga var process mot svaret många gånger är krokig och diffus.
Ibland har jag känt uppgivenhet i den djungel av olika riktningar frågan kan ställas i, var ska man börja? Och när jag väl funnit ett svar som klarnar upp dimman så ser man snart återigen en ny frågeställning resa sig och åter föra in dimman i synfältet.
Jag tror att vi ibland förväxlar frågorna. Vi letar svar till frågor som egentligen inte löser grundfrågan. Det finns grundläggande frågor, och så finns det intressanta frågor. De intressanta triggar vår lust till att diskutera och kategorisera, men de lämnar oss också med enbart fler luckor att fylla. De grundläggande frågorna däremot är de viktigaste, det är dom som gör att vi kan finna en tro att bygga på - oavsett vad den tron är.
Jag tror att Gud finns. Inte för att jag har alla svaren, utan för att jag funnit svar på de frågor som rör stommen - inte fasaden. För mig har Gud inte blivit förklarad, men Gud förklarar min värld, därför tror jag att Gud existerar.
Någon har jämfört Gud med solen: Solen är inte något man stirrar rätt in i, du vänder snabbt bort blicken. Men det är solen som gör att du ser allt annat.
På samma sätt tänker jag om Gud.
Att något är sanning är en enklare del att förstå, än att förstå hur det kan vara sant. Att jag tror Gud finns ligger delvis i att jag då får ihop de bitar av världen som finns. Hur de pusslas samman vet jag dock inte, mer än att Gud sammanfogar dom.
Därför tänker jag att det gäller att finna de rätta frågorna att svara på, när man väl gör det då kan man leva med att det inom området kan röra sig många svarslösa frågor. En ram med ett ofullständit motiv är åtminstone en tavla, ett ofullständigt motiv utan ram är ingen tavla alls.
I tystnaden och mörkret
Utan seende och utan tal finns ingen kommunikation. Människan är helt utlämnad åt sig själv. Och vad vore en människa utan Gud?
Att uttala ordet är att namnge, och att namnge är att relatera till. Utan namnet finns ingen relation och ingen kommunikation. Människan kan inte kommunicera med Gud om han inte säger sig sitt namn, eller uppenbarar sin person. Men det räcker inte. Gud måste även rena vår syn så att ser, han måste tända ett ljus i mörkret så att vi inte famlar oss fram.
Jesus är Ordet, och han är världens ljus. Det kanske inte är konstigt att just dessa två "titlar" finns att finna hos Jesus? Han är den som möjliggör kommunikationen genom att ge oss synen åter, och att uppenbara Gud med både ett namn och en person.
Ordet blev kött, och blev människa mitt ibland oss...det är vittnesbördet.
Jag använder mig enbart av rätten att yttra mig lite...
Det var längesedan jag bloggade. Det beror på en fjällresa och en solresa. Men mest beror på min tröghet. Eller mina flegmatiska tendenser som man så vackert kan uttrycka det.
Men nu bryter jag tystnaden...
"Att ha rätt är en sak, att få rätt är en annan. Sanningen kommer ändå alltid att väga tyngre en erkännandet."
Citatet är mitt eget (jag vet, ibland sysslar jag med för stor dos av inbördes beundran). Jag slås ibland av hur ofta vi kräver att sanningen/rätten ska få bli synlig - erkänd. Och det verkar som om offentlighetsgörandet är viktigare än att sanningen, vare sig utan eller med ett offentlighetsgörande, fortfarande gäller.
Det är förståeligt, för det är frustrerande att se lögnen regera, eller att se en utspädd sanning på tronen. Men frågan är om vi ibland inte måste tillåta att något annat än sanningen får härska. Det som är sant kommer ändå en dag att få sitt erkännande - och om det dröjer väger domen mot lögnen och halvsanningen ännu mer.
Att ha en rättighet betyder inte nödvändigtvis att det är rätt att kräva den. Många konflikter handlar ju just om att två parter försöker få det dom vet är deras rättighet.
Någon kan ha rätt till båten, någon ha rätt till havet. Men det blir ingen segling om båda parterna kräver sitt - utan ändast om båda parterna skänker sitt.
Dilemmat i världen, och i relationer idag, är att vi kämpar fel sorts kamp. Vi borde vända på perspektiven. Vi borde se att våra skyldigheter överväger våra rättigheter. Vilket leder mig osökt in på ett annat av mina egna citat :)
"I världen har vi alla rätten till att bli älskade. Men det uppfylls bara om vi ser vår stora skyldighet till att älska."
Och tystnaden är bruten...
