Filosofadam

Har ikväll sett filmen Hachiko: A Dog's Story. Filmen, som jag för övrigt varmt rekommenderar, handlar om en man som finner en hund, och de två blir trogna kamrater, och varje dag vid en given tid väntar hunden på sin husse när denne kommer med tåget efter jobbet. Efter en tid dör hussen i en hjärtattack och hunden väntar förgäves utanför tågstationen på sin honom. Hunden väntar i nio år.

Fimen väcker en hel del tankar kring lojalitet, vänskap och kärlek. Men det som fångade mig mest var tankarna om sorg. Sorg är ett ord som får oss att rygga tillbaka. Det är ett ord vi önskar slapp bli en realitet i våra egna liv. Sorg är förknippat med död. Sorg är alltid sorg.

Men jag tänker att sorgen alltid kommer i kölvattnet av just kärlek, glädje och vänskap. Det är därför som sorgen är tung. Den markerar slutet. Den återspeglar det förgängliga. Den vittnar om det vi haft och inte längre kan ha. Sorgen är bryggan från stunden till minnet.

Fast måste sorgen enbart vara något tungt? Samtidigt som den är smärta är den också lycka. Sorgen är ett sigill på ett liv som lyckats. Lyckats med att finna vänskap, lyckats omfamna glädje och lyckas erövra kärlek. Sorgen är sorg just för att kärleken är kärlek, och glädjen glädje.

Vi kan inte rymma ifrån sorgen. Varför? Därför vi människor kan inte vara utan kärleken. Den största sorgen är alltså inte att skiljas ifrån den/det man älskar utan att vara skiljd ifrån själva kärleken. Ibland kanske vi önskar att sorgen vore ett minne blott, att vi skulle vakna upp och att allt skulle vara för evigt. Men skulle vi då förstå vad vi äger? Sorgen är inte ytterst en fiende utan en tjänare som får oss att i förlustens mörka stund inse att kärleken är värd allt.

Ingen vill sluta älska. Därför kommer vi aldrig att sluta sörja. Åtminstone inte i detta liv.

Att vara neutral är trenden i vårt samhälle. Åtminstone när det kommer till att påverka. Sverige har idag en konsensus kring att "vetenskapen" är det neutrala. Det är i alla fall det budskap som är svårt att missa när de religiösa och politiska alternativen får gå åt sidan. Men är vetenskapen mer neutral än någonting annat?

I skolan idag är det den vetenskapliga vägen som är normen, allt annat förpassas till friskolor, och de i sin tur är under hård kritik, just för att de avviker ifrån normen. Det är inte lätt att vara ovetenskaplig (om det nu är det man är).

Jag tror att neutralitet är en myt. Det finns ingen som är neutral, och de som försöker vara det misslyckas med att vara någonting överhuvudtaget. I en djungel av åsikter och motiv måste vi som människor, som samhälle, våga värna om den mångfalden. Vi kan inte hela tiden vara rädda för att farliga åsikter ska påverka oss. Talet om neutraltiet är ett försök att utåt sätt sudda ut gränserna, men gränser är inte enbart något yttre ramverk, utan gränser är många gånger ett resultat av en stark invärtes identitet.

Att vara fullständigt neutral är en utopi. Och tron att det som är vetenskapligt skulle vara neutralt och inkluderande är en illusion. Och ibland förstår jag inte kritken som t ex religiösa frisskolor får för att de är exkluderande och "påverkande". Påverkar inte vetenskapen också? Och är inte vetenskap ett område som inte har något att säga om vissa andra livsviktiga saker i livet?

Vi måste våga bli påverkade av vår omgivning, vi måste våga låta andra påverka och bli påverkade också. Inte för att allt är bra och nyttigt, utan för att vi genom att försöka tala neutralitet till folket inte lyckas med ett dyft, vi skapar enbart ett samhälle där vi blir ännu mer rädda för det vi inte känner till, och rädsla föder okunskap - och snart är vi ett samhälle som bara har kunskap om en sak, nämligen det som vetenskapen lär ut, och då kommer det visa sig att vetenskapen inte heller är speciellt inkluderande eller neutral, snarare tvärtom.

Vi behöver identitet som skapar gränser, och vi behöver gränser som formar identitet. Det är fullt naturligt att det funkar så, och jag tror det är fullt religiöst, politiskt och vetenskapligt också. Och en sak som det inte är, är neutralt!

"Ingen får förakta dig för att du är ung, utan var ett föredöme för de troende i ord och gärning, i kärlek, trohet och renhet" - 1 Timoteusbrevet 4:12

Hur är man ett föredöme?

Ord:
Jag tror inte vi alltid förstår hur viktiga våra ord är. Man kan men endast ett litet ord förstöra en livslång relation. Och man kan med ett enda litet ord få en människa att känna sig som den viktigaste personen i världen. Så nog är det bra att man kan vara ett föredöme i sina ord.
Ibland tar vi det nästan som en rättighet att få säga vad som helst till vem som helst och om vad som helst. Vi har ju ändå yttrandefrihet i Sverige. Men kanske vi borde ändå lära oss att hålla vakt på tungan? Själv vet jag hur lätt jag har att ironisera över det mesta, och så säga det där skämtet som man vet, om man tänker efter, inte alls är speciellt vettigt - eller föredömligt. Och så i nästa stund håller jag tillbaka de där orden som skulle vara så viktiga att säga, men som är så jobbiga att säga för att allt kan misstolkas. Men kanske är det så att vi är rädda för att ge varandra beröm och uppmuntran för att vi är så ovana vid det, och är man ovan vid något så blir det också svårt att hantera.

Gärningar:
Stämmer det jag gör överens med det jag säger? Det är alltid lätt att säga att man tycker om alla människor, men det kanske är motsatsen man visar när det väl kommer till kritan?
Och en annan sak som är viktigt när det kommer till att vara föredömlig i gärningar är vad du och jag gör när ingen annan ser. Det är inte bara gärningarna som syns som räknas. Det finns ju en liten paradox i våra liv, nämligen: att när vi gör dåliga saker vill vi inte att någon ska se, men när vi gör bra saker vill vi synas. Hur skulle våra liv förändras om vi gjorde bra saker när ingen såg oss, och "vågade" göra dåliga saker helt öppet?

Kärlek:
Tror att detta handlar mycket om varför vi visar kärlek. Det är alltid enkelt att älska och visa kärlek när man själv vinner på det, men att älska dom som inte förtjänar det, eller när vi själva inte tjänar på det, då är det mycket svårare - men desto mer föredömligt.

Trohet:
I vår tid finns det få föredömen när det kommer till trohet. Och det handlar inte enbart om kärleksrelationer. Snarare tror jag att det berör mycket mer i livet än vad vi tror. Vi lever i en tid där allting går att byta ut när vi tröttnat på det. Att vara trogen en partner är inte allt. Det handlar om att vara trogen bland dom man rör sig med. Att komma i tid är t ex något som handlar om trogenhet. Att låta bli att skvallra gör det också. Ord som kontinuitet och lojalitet är ord som mer och mer tappat mark i vårt samhälle. Vi förändrar när det passar, även om det innebär att vi bryter de band som vi kanske borde vara mer trogna åt.

Renhet:
Att leva rent är ett komplext uppdrag. Det finns så mycket inom detta som uppfattas privat och något som man helst vill sköta själv och utan att andra ska säga hur man ska vara. Jag tror att just den inställningen är grund för problemet. Om vi verkligen ska vara föredömen när det kommer till renhet, då behöver vi tillåta att andra ser igenom oss och får mandat att tycka och säga.

Det är en ständig utmaning för oss alla att se oss själva som föredömen. Ofta vågar vi nog inte, för vi vet att vi då behöver förändra saker i våra liv. Men vi måste nog också våga vara ärliga mot oss själva och varandra. Vill vi förändra saker och ting? Det är lätt ibland att svara ja på den frågan. Den svåra frågan är dock: är vi beredda att göra det som krävs av mig för att förändring ska ske?

Genom alla tider har människan och individen sökt efter och krävt en sak: frihet. Det finns en grundläggande instikt hos oss att vi vill vara fria. Och kanske ännu mer aktuellt är det i denna tidsepok. Aldrig förr har väl det individuella blivit så understruket och så viktigt för att livet ska ha en mening.
Dagens samhälle definierar ofta frihet med att få gör såsom man själv vill. Och underförstått i detta ligger ju då också tanken att ingen/inget ska få bestämma över mig som individ. Den kristna tron blir möter ganska omgående på patrull. Att ställa sig själv under inflytandet av en Gud och en tro som drar upp gränser är inte något som merparten ser som frihetsfrämjande.

Några tankar kring detta:

1. Absolut sanning är oundvikligt

Att göra sanning till något relativt är ett försök att kringgå att det finns något som vi människor måste förhålla oss till, oavsett om vi anser det vara begränsande och frihetsberövande. Även när det gäller Gud så finns det en absolut sanning som vi inte kan bortse ifrån (det går självklart diskutera hur den sanningen ska formuleras). Det går inte att sila bort alla svar bara genom att göra dom relativa, det kvarstår alltid några absoluta sanningar som vi behöver hantera. C.S.Lewis uttrycker det bra när han säger:

"But you can't go on 'explaining away' for ever: you will find that you have explained explanation itself away. You can't go on 'seeing through' things for ever. The whole point of seeing through something is to see something through it. It is good that the window should be transparent, because the street or garden beyond it is opaque. How if you saw through the garden to?... a wholly transparent world is an invisible world. To'see through' all things is the same as not to see."

2. Kristen tro kan inte vara helt inkluderande

Vi vill gärna utifrån vår tidsanda hävda att vi måste vara inkluderande och aldrig exkluderande. Och visst låter det ädelt, men det är en utopi - och i slutändan också ett påstående, som om det skulle bli en verklighet, skulle innebära att det vi kallar samhälle skulle upphöra att existera.
Det ligger i själva definitionen av "kommunitet" att en sådan har vissa givna riktlinjer och gränser. Man kan alltså inte anklaga den kristna tron (eller någon annan/annat) för att den sätter upp "regler" för vad som gäller för att tillhöra "skaran". Keller skriver: "Any community that did not hold it's member accountable for specific beliefs and practices would have no corporate identity would not really be a community at all."

3. Frihet är inget enkelt

Ibland tänker vi oss att frihet uppnår vi genom att klippa banden till alla och allt som försöker begränsa oss, strukturera oss och tala om för oss hur vi ska tycka och tänka. Men frihet är inte något som vi enbart kan förstå genom att tala om vad vi inte behöver. Det är snarare så att vi inte riktigt har förstått hur mycket vi behöver dessa saker för att bli just uppleva frihet. Keller tar upp ett mycket bra exempel på hur detta kan fungera. Ta liknelsen med en musiker. En musiker som verkligen vill uppleva frihet inom musikskapandet måste tillåta sig själv till den väldigt begränsande konsten "att öva". En musiker avsäger sig sin frihet och går in under en given struktur med givna gränser och regler för att en dag upptäcka friheten med att spela. Musikern måste för lära sig "öva" innan han kan lära sig "spela".

Denna princip gäller många områden av livet. Vi växer till och blir "fria" just genom givna restriktioner som är i linje med dess syften. Eller som Keller skriver: "In many areas of life, freedom is not so much the absence of restrictions as finding the right ones, the liberating restrictions." Om vi nu växer till rent intellektuell, yrkesmässigt och fysiskt genom denna princip av "de befriande restriktionerna", varför kan inte samma sak gälla för andlig och moralisk tillväxt?

4. Det mest frihetsberövande

Av allt som existerar är det en sak som på ett mycket speciellt sätt begränsar oss. Och det är något som vi alla menar är det allra viktigaste att det får bevaras i vår värld. Detta något är "kärleken". Det finns ingenting som begränsar en människa så mycket som just kärleken. En människa som väljer att älska är en människa som aktivt väljer att begränsa sig. Att älska någon innebär att man lägger ner sin egen frihet för den personen, man går frivilligt in under någon annans inflytande.

Samtidigt vet vi att det också är just kärleken som är allra mest befriande. Det finns inget som sätter oss mer fria än att inse att vi är älskade. En upptäck som gör att vi själva vill älska tillbaka.

Och inom sfären "kärlek" vet vi att det finns gott om gränsdragningar och annat som utan kärleken enbart är en gröt av frihetsberövanden, men när vi upptäcker att allt detta vilar på en bädd av fullkomlig kärlek - ja då inser vi att allt detta är den största gåvan vi kan få - frihet.

C.S. Lewis fick en gång frågan: "Är det enkelt att älska Gud?"
Han svarade: "Det är enkelt för dom som gör det"

Det har så blivit dags för del två i min följetång utifrån boken The Reason for God av Timothy Keller. Denna gång behandlar inlägget ett område som vi alla mer eller mindre måste hantera under våra livsdagar, nämligen lidandet.

Det har bara gått dagar sedan jag nåddes av nyheten att en av mina bästa kompisar under barn- och tonårstiden omkommit under en semesterresa. Det är fortfarande ofattbart. Lidandet har på ett ögonblick gått ifrån att vara ett teoretiskt problem man vrider och vänder på, till att vara en emotionell verklighet som inte går att till fullo förklara eller förstå. Mitt inlägg kanske inte blir vad det skulle varit om jag skrivit det i början av veckan. Det blir nog mer personligt.

En av de första frågor som dyker upp när man reflekterar över lidandet är frågan om mening. "Varför skedde detta, och vad är meningen med det hela?" Jag kan inte annat än svara att allting behöver inte ha en mening, däremot tror jag att allting i ljuset av tidens gång kan få en mening. Tragiska händelser upphör aldrig med att vara tragiska, men, de kan på sikt upphöra med att vara enbart tragiska - de kan, av ren nåd, få en till innebörd.

Men hur ska jag kunna tro på att Gud är god, när tragiken slår till? 
En bra grund att börja på är att inse att lidande inte är bevis på att Gud inte är god. Det finns variablar i vår värld som vi aldrig kommer förstå fullt ut, och även om vi själva upplever händelser som fullständigt meningslösa och orättvisa, så finns det vinklar och perspektiv som vi inte ser som, om vi förstod dom, också kanske skulle skapa förståelsen att även den meningslösa tragiken vilar i händerna på en god Gud.

Snarare vi kanske kan tänka oss att lidandet är något som pekar för en god Gud! För om vi tänker oss ett universum utan Gud, ett universum där allting är ett enda stort evolutionistiskt kretslopp. I ett sådant universum är livet beroende av döden, för det är döden som för kretsloppet vidare. Men framförallt, i ett sådant universum skulle ord som "meningslöst" och "orättvist" sakna den innebörd som vi lägger i dom. För vad är det som gör en tragedi till orättvis, om det inte finns något utöver det naturliga kretsloppet? I ett sådant tillstånd kan vi endast uppleva något som orättvist, men vi kan aldrig hävda att det är just orättvist. På något sätt är det som att vi behöver Gud för att kunna skipa rättvisa av lidandet - precis som att vi behöver en domare för att skipa rättvisa i en domstol.

Men allt detta är ändå enbart intellektuella spår som det är omöjligt att inte spåra ur när lidandet blir mer än bara en tankenöt. Jag är ändå tacksam för att det går att bygga en grund som finns där att stå på, när känslorna och sorgen börjat lägga sig. Jag har stor förståelse för de som inte kan se Gud i lidandet. Samtidigt önskar jag att de skulle upptäcka vilket hopp det finns i Gud. Genom tron på Gud bekänner man sig också till att lidandet inte kommer att få det sista ordet. Tragiken kommer att förvandlas till glädje. Döden kommer att förlora sitt grepp. Det liv som pulserar kommer inte att gå att hålla tillbaka. Det är påsk. Den högtid som så tydligt serverar oss den djupa smärtan, men samtidigt förlöser oss i den förunderliga glädjen.

Hur kan Gud tillåta lidande?
Jag vet inte. Det jag vet är att utan Gud skulle lidandet göra oss fångar i sin meningslöshet och tomhet. Jag kan bara göra mitt bästa med att möta lidandet genom att se på det med hoppets ögon. Just nu är det just det jag försöker att göra...

Kristna människor är knasiga. Det är en allmänt vedertagen sanning. Jag hör till en av dessa knasiga människor. Och det finns en chans att jag, utav alla dessa knasbollar, är den allra största knasbollen. Men jag köper det. Jag tänker fortfarande tro på knasiga saker såsom att Jesus lever trots att han dog, att Maria blev gravid utan att "lekt" med en man, och att Gud finns (kanske det knasigaste av allt i och med att frågan om Gud möjliggör eller omöjliggör alla andra knasiga påståenden).

Men å andra sidan undrar jag om inte det egentligen är så att det är hela världen som är så pass knasig att det enda sunda och sanna är just det som världen uppfattar som knasigast. Att världen lite har tappat sitt förstånd, och kan på så sätt inte ens förstår det förståndiga när den möter det.

Jag accepterar att folk kallar kristen tro för idioti. Men om vi tänker efter är det väl ändå mer idioti att en stor del av mänskligheten lägger ner mer tid på att köpa de senaste prylarna, jobba på ett utseende som oundvikligen ändå kommer bli rynkigt, och lägga tidsschemat utifrån dokusåpornas sändningstid. Det om något är väl ändå knasigt?

Vårt samhälle tycker det är extremistiskt när kristna står på stan och predikar med kaffekanna och bullar. Men när tonåringar tältat utanför leksaksaffären för att köpa det senaste WOW eller skriker frenetiskt när de möter den senaste idolkändisen på stan, då är det fullkomligt normalt. Är inte det också knasigt?

Till sist måste vi kanske ändå enas kring en enda stor universal sanning: nämligen den att vi alla är knasiga. Vi råkar bara vara knasiga över olika saker. Jag är knasig för att jag tror på Jesus. En annan är knasig för att hon spenderar alla sina pengar på smink, en annan sina pengar på dyr kaviar.

Svaret på varför allt är så knasigt i vår värld måste vara ganska uppenbart: världen är ju fylld av knasbollar. Och de få människor som faktiskt inte är knasiga, ja dom lär ju ändå bli kallade för knasiga, för världen runt omkring förstår inte bättre - den är ju nämligen knasig.

Så imorgon när jag vaknar kan jag lova dig som läser detta, att jag kommer vakna och fortsätta vara en knasig kristen. Min egen erfarenhet har visat att det är det mest förståndiga jag kan göra!

Hur ska man egentligen dra en logisk slutsats från uttrycket "det vore bättre om jag aldrig fötts"?
Hur kan något kunna bli bättre om jag aldrig hade fötts? Det finns ju inget där att förbättra. Vemodet till trots - att man förmår säga något sådant innebär att där faktiskt finns en verklighet som går att förbättra. Det finns alltså ett hopp för den individ som uttrycker detta vemod. Summan av kardemumman är att det är bättre att finnas till, än att inte finnas till - för en människas existens bär alltid på hoppet om att allting kan bli bättre.

Varför är det en stor glädje för föräldrar när de får lära sina barn att gå, och att sedan se hur de små tar sina första steg? Vi vet ju av erfarenheten att barnen en dag kommer gå dit föräldrarna inte vill att de ska gå. Men ändå lär vi dom att kunna gå.
Men så vet vi också att även om deras steg kan leda bort ifrån förälderna öppna famn, så är den enda möjligheten för att de faktiskt ska kunna komma till den öppna famnen, att de lär sig gå. Det visar sig att den stora glädjen för en förälder också bär på den största sorgen: att se sina barn gå ifrån dom. Men stora glädjen bär också på den största glädjen: att se sina barn gå tillbaka till dom.

Jag tänker mig att vår relation till Gud är likadan. Gud har lärt oss att gå på egen hand just för att vi ska kunna välja vart vi vill gå. Glädjen att lära sina barn detta innebär att Gud vet om att det också kan leda till sorgen att se sina barn gå de vägar som leder till fördärv. Men Gud vet att så länge de kan gå, kan de också gå tillbaka. Och Gud kan aldrig förhindra sorgen genom att låta bli att lära oss att gå. Gud skulle då även förhindra den största glädjen.

"Citat är odödliga", har jag tydligen sagt vid något glorifierande tillfälle. Och för att leva som jag lär så kommer här lite citat från spridda delar av världen, och angående helt spridda ämnesområden - några helt livsviktiga, andra helt ovidkommande.

"Poets have been mysteriously silent on the subject of cheese"
Ostälskande Chesterton leverar visdom

"If God had really intended men to fly, he'd make it easier to get to the airport"
George Winters är inte nöjd med infrastrukturen

"It isn't necessary to have relatives in Kansas City in order to be unhappy"
Av någon anledning förlade inte Groucho Marx sina släktträffar i Kansas City

"The surprising thing about young fools is how many survive to become old fools"
Det ligger en tragisk sanning i vad Doug Larson säger, eller?

"The first condition of immortality is death"
Man måste våga dö för att få leva för evigt.

"I love being married. It's so great to find that one special person you want to annoy for the rest of your life"
Rita Rudners man måste vara lycklig!

"Regret for wasted time is more wasted time"
Mason Cooley filosoferar

"Almost nobody dances sober, unless they happen to be insane"
Fler nyktra till dansgolvet tack herr Lovecraft

"Why are our days numbered and not, say, lettered?"
När det kommer till citat är Woody Allen odödlig!

"Let not the sands of time get in your lunch"
Ibland måste man njuta av stunden.

"A classic is something everybody wants to have read and nobody wants to read"
...och Twain skrev ju en del klassiker

"As a kid, I knew I wanted to be either a cartoonist or an astronaut. The latter was never much of a possibility, as I don't even like riding in elevators."
Vi avslutar med ord från Bill Watterson, mannen som skänkt världen de visaste av visaste - Kalle och Hobbe!

Varför är det så svårt att hantera sig själv?
Alla andra kan ibland bli ursäkter man använder för att rättfärdiga sig själv, och så blir man självrättfärdig och självgod och ser på sig själv som - kanske inte perfekt, men - bättre än alla andra. I sådana lägen är det omöjligt att agera domare och peka ut skyldiga. Men det är också då man oundvikligen också dömer sig själv. Skulden vi försöker lägga på andra, blir till sist alltid en skuld vi själva måste bära.

Det som irriterar mig mest hos mig själv är inte de handlingar jag gör som jag inte gillar, utan de handlingar jag låter bli att göra som jag tycker skulle vara bra om jag gjorde. Det är snarare vad jag inte hittar i min packning som gör mig arg, än all skit som jag hittar. Alltså döms inte en människa utifrån vad hon gjort, utan utifrån vad hon inte gjort. Helt i motsats till hur vårt samhälle agerar. Våra domstolar fylls av människor som misstänkts för brott de gjort - var står de som utan tvivel, och fullt medvetet, struntat i att göra det goda?

Jag har i samtal med äldre människor märkt att det är just detta som tynger samvetet när man närmar sig döden: inte alla synder man gjort, utan alla godhets-, barmhärtighets-, givmildhets-, och kärleksgärningar man varit alltför bekväm för att göra. Det är inte de uttalade orden som man ångrar bittert, det är de ord man lät vara osagda. och som nu inte kan bli sagda, som uppehåller sinnet.
Döden bringar ljus till de rum i våra hjärtan som gapar tomt, eller som ekar av brist. Rum, på vars dörrposter det står sådant man gärna hade ägnat mer tid åt i livet.

Och jag återgår till att det är svårt att hantera sig själv. För min insikt över det jag nyss skrivit, är en insikt jag alltför ofta vet är bortglömd när jag öppnar ögonen nästa dag. Jag försöker att se bortom allt detta som hindrar mig leva det liv jag tror pulserar inom mig, det är ju också det enda sättet att komma förbi ett hinder på: att inte se på hindret, utan på vad hindret hindrar. Man måste se längre än nuet för att kunna förvalta nuet på ett sådant vis att det förändrar och för framtiden åt den riktning som livet längtar till.

Jag är tacksam för den nåd jag funnit på vägen.

Nu ska jag steka pannkakor. Du är välkommen att göra detsamma!

Det dröjer. Men jag är snart tillbaka på bloggen. Har haft min dator inlämnad och det har dragit ut lite på tiden. Och min blogginspiration sker oftast sent på kvällen, men utan en dator nära tillhands överförs sällan inspiration till ord.
Nu vet ni!

På återseende snart igen. (Kanske lagom till jul, med ett inlägg inslaget i ett litet rött paket)

Kan man resa tillbaka i tiden och förändra det förflutna?

Inte för att jag egentligen grubblar över denna fråga, men ikväll berördes frågan ytterst kort, och jag kunde inte låta bli att tänka vidare medan jag cyklade hem i natten. Jag tror inte att man kan färdas tillbaka i tiden. Och så här går mitt resonemang:

Om man ska kunna färdas igenom tid och rum, måste tiden vara något konstans, något beständigt. Dvs, tiden måste hela tiden existera. Dåtid, nutid och framtiden måste på samma gång finnas. Hur ska man annars kunna färdas till eller igenom tiden? Det uppenbara är ju att endast nuet är det som existerar, eller hur? Dåtiden har redan varit, och existerar per definition inte längre. Men om något inte längre existerar, finns ju där inget att resa tillbaka till - och för att kunna resa tillbaka behöver du resa genom något som existerar - men inte ens ögonblicket som precis skedde existerar, och din resa kan aldrig ta sig sin början.
Samma sak gäller ju framtiden: Om man nu skulle kunna färdas bakåt i tiden, borde man också kunna färdas framåt i tiden. Men om man inte kan färdas bakåt i tiden, så kan man heller inte färdas framåt. Antigen existerar både dåtid och framtid, eller så existerar ingetdera av dom. Och det uppenbara är ju att endast nutiden existerar. Dåtiden existerar endast i det perspektivet att det förflutna sätter spår i nuet, dvs dåtiden existerar i form av konsekvenser. Och framtiden existerar endast i form av möjligheter som kan mätas utifrån det förflutna. Men, allting som är och finns till, existerar och agerar i nuet. Därför tror jag att tidsresor är omöjliga - av den enkla anledningen att det i båda riktningarna inte finns något att resa till.

Vad tror du? Har jag missat någon aspekt? Förena dig gärna i mina filosofiska tankar om tiden :)

Hur får jag fler att läsa min blogg??
OCH hur får man fler att kommentera så man vet om folk fattar vad man skriver??

Det var kvällens lilla funderingar från min sida...

Nu har jag återigen gjort det. Köpt nya böcker. Men jag kan inte låta bli att fascineras av att sticka näsan mellan bladen i en obläddrad bok. Det luktar gott.
Här är de senaste tillskotten i hyllan:

Ödehuset - William Paul Young

Boken jag väntat på ett tag. Nu var tiden inne. Jag har höga förväntningar på att den kommer röra igång en del tankar hos mig. Jag får försöka lämna lite spår av dessa här på bloggen om en snar framtid.

Surprised by Hope - N.T.Wright

"Simply Christian" öppnade mina ögon för denna författare. Och jag tyckte detta lät som en bra bonusbok att slänga med i beställninge. Boken handlar om "livet efter detta", himlen, döden och helvetet. Lite nya marker att ströva runt på för min del alltså.

The Myth of a Christian Religion - Gregory A. Boyd

Boyd hör till favoriterna. Det var nästan givet att slänga med en bok ifrån hans penna. Boken behandlar samhällsfrågor i ljuset av evangeliet och Guds rike. Boyd lyckas oftast lyfta fram ett budskap som är relevant och intressant och tankeväckande.

Philosophical Foundations for a Christian Worldview - J.P.Moreland / William Lane Craig

Mastodonten i sammanhanget. På 630 sidor kvalar denna in i telefonkatalogligan. Den blir tuff att beta av. Har redan en mastodontbok som ligger och väntar på att avslutas. Boken berör det mesta med filosofiska aspekter på den kristna tron. Och som titeln avslöjar handlar det om att lägga en grund som sedan går att bygga på. Jag tror detta blir ett verk som jag kommer ha lite svårt att smälta helt, en del kapitel verkar vara svåråtkomliga för min enkla tankevärld.

Att somna om kvällen innebär att jag lämnar en dag bakom mig, och färdas vidare mot morgondagen. Det är omöjligt för mig att inte summera dagen, att inte väga vad som blev mot vad som inte blev. Jag värderar, och jag hoppas att det skapar förutsättningar för att nästa dag ska kunna förvaltas lite bättre. Nu blir det ju sällan så. Det betyder inte att morgondagen förvaltas sämre, snarare att den förvaltas på ett oförändrat vis. Och så fungerar livet när det har sin naturliga gång – det hamnar alltid i de redan uppkörda hjulspåren. Och allt är väl, så länge det är spår som leder livet framåt.

När jag ser tillbaka på en dag, ser jag allting som blev bra, och allting som blev mindre bra – eller rentav misslyckat. Detta har jag inget problem med. Konkreta saker är alltid lättare att hantera. Det som stör mig, i min värdering av dagen, är att jag också ser det som borde ha blivit. Mellan lyckat och misslyckat existerar en mittfåra av detta abstrakta som det aldrig blev någonting av. Om mitt liv ibland kantrar, beror det på att tyngden av dessa borden har blivit för mycket. Det är inte mina felsteg som för mig bakåt – utan det är stegen som aldrig togs. Jag kliver hellre i klaveret, en inte kliver alls.

Den stora lärdomen för mig handlar om att göra det jag upplever att jag borde göra. Fokuset ligger inte på att undvika att misslyckas, snarare på att undvika likgiltigheten – den förödande apatin; allt detta som trycker ner mig i stolen, och säger till mig ”att det är bäst att sitta kvar”. Men jag vill inte vara en åskådare av livet.

När man tittar i backspegeln är det lätt att konstatera vad man gjort, och vad man inte gjort. Och man ser tydligt konsekvenserna av sina handlingar. Så långt allting väl. Sen kryper insikten inpå – och man börjar skönja att bilden av ”mitt liv” visar mer. I ljuset av nuet kan man känna närvaron av det personliga bordet. Hur hade allt sett ut om gjort det jag borde gjort?

Att ställa frågan förändrar inte vad som skett. Men den kan förändra mitt eget perspektiv på morgondagen – och i längden även förändra vad jag ser när jag blickar bakåt i tiden.

Kom över en liten bit papper som jag kluddat på. Intressant att läsa vad man själv har skrivit en gång i tiden. Tänkte dela med mig av kluddret. Och när jag tänker efter så kanske jag redan har gjort det på bloggen, för kluddret är - även det - lite stoff till nästa bok.

Tanken med detta kludd är att försöka måla upp ett perspektiv, utifrån var vi kan "förstå" Guds godhet i samklang med världens ondska. Dags för lite überfilosofi helt enkelt.

Sann kärlek:

Utgångsläget är att sann kärlek existerar. Och jag ämnar inte att filosofera vidare på om det utgångsläget är välbefogat eller inte, det får bli till en annan gång. Så för enkelhetens skull - sann kärlek existerar, och den sanna kärleken utgår ifrån, och existerar i, Gud. Om nu detta är vår start, och faktumet att ondska existerar i världen, och påståendet att den ondskan inte är rotad i Gud - då är frågan hur når vi det målet?

Verklig frihet:

Där sann kärlek finns, existerar även den sanna friheten. Det är kärlekens natur att skapa frihet. Den äkta kärleken tvingar sig aldrig på, den tvingar enbart sig själv till att agera och till att älska. Kärleken kräver inte något tillbaka, men den kräver sin egen villkorslöshet. Därför råder det en genomgående frihet i ordets djupaste bemärkelse där sann kärlek råder. Och verklig frihet sätter alltid upp verkliga gränser. Det gränslösa är precis motsatsen till frihet, det är ett område vari frihet saknar sin mening - det finns ju inget att vara fri ifrån, eller fri till. Låt oss leka med tanken att kroppen skulle sakna gränser och kunna göra precis vad den ville. Det fatala är att då skulle kroppen upphöra att vara just kropp. Och om inte kroppen existerar kan den ju knappast kallas fri!

Verkliga val:

Om nu friheten är verklig måste det innebära att det finns en möjlighet till att välja. Den sanna friheten kan inte styra valen, men den måste erbjuda dom. Om en friare, mitt i sitt frieri, skulle tillägga till sin älskade att han/hon endast får, och kan, svara ja. Ja då är det ju inte fråga om något val, eller frieri för den delen heller. Frågan tappar sitt värde och blir fullständigt irrelevant. Alltså: friheten skapar alltid ett utrymme där du och jag kan välja.

Verkliga konsekvenser:

Om valen i all dess natur ska äga en mening måste de också bära fram konsekvenser. Vad är ett val utan konsekvens? Val utan konsekvens är inget val, och de är då obundna till gott eller ont. Återigen kan vi ta exemplet om friaren: om inte den älskades svar får några konsekvenser finns det ingen mening med att ställa frågan och erbjuda valet. Valet skulle enbart vara illusorisk och en parentes som lämnar själva händelseförloppet helt opåverkat. Våra val måste betyda något, även om de betyder smärta.

Verklig skuld:

Och om vi människor faktiskt har verkliga val att göra, och därigenom också orsakar verkliga konsekvenser, då har vi också möjligheten att ställa oss själva under verklig skuld. Att i detta läget skylla på Gud och mena att vi är skyldiga enbart för att han anser oss vara det, är att i själva verket be Gud om att sluta ge våra val konsekvenser, ja att sluta ge oss val, ja att inskränka vår frihet, ja att faktiskt i slutändan be Gud om att älska oss mindre. Men sann kärlek kan inte börja älska mindre.

Verkligt offer:

All verklig skuld kräver ett verkligt straff. En skuld måste återbetalas på ett eller annat sätt. En skuld måste ersättas - och detta kräver kärleken i slutändan. Gud har makten att ta ifrån oss straffet - dock inte skulden. Och det kan Gud göra genom att själv ta straffet, och på så sätt stryka ett streck över skulden. Det är detta som Gud gör på korset: han blir ett med vårt verkliga straff, trots vår verkliga skuld - och han ersätter skuld med nåd.

Verklig försoning/förlåtelse:

Den verkligt sanna kärleken kan heller inte sluta med att älska. Den söker alltså försoning. Det är kärleken som söker och t o m kräver försoning. Inte kärleken hos den som älskas, vår kärlek önskar enbart försoningen. Därför är Guds offer inte enbart vår skulds upphörande, utan också hans väg till att försona sig själv med oss. Förlåtelsen och försoningen är verklig endast för att kärleken är det.

Verklig återupprättelse:

Och om försoningen är verklig på djupet, så är också vår möjlighet till återupprättelse verklig. Och här sluts cirkeln, och samtidigt påbörjas den på nytt, för kärleken ger oss friheten att välja försoning för våra skulder tack vare offret på korset, och vårt val får verkliga konsekvenser, och om vi accepterar försoningen är konskevensen verklig återupprättelse.

Och, mina vänner, det är detta som är verkligt evangelium för vår värld!!

Om några månader ska jag tala inför lite folk och fä om att Gud är god. Och inte bara det, jag ska också formulera tankarna kring det till att bli en fingervisning på hur vi kan bli mer goda i vår strävan att bli mer lika Gud. Det ska bli intressant. Och utmanande.

Jag har enbart påbörjat processen till att få ner mina tankar på pappret. Jag har endast skummat lite på ytan. Något som jag fann i ytskummet var distinktionen på "att vara naturlig" och "att vara dygdig". Låt mig förklara:

Visst är det så att vi ofta förknippar godhet med att man gör goda saker, och att man därav är god. Jag skulle vilja påstå att det inte fullt ut stämmer överens med hur det förhåller sig. Och det är här Gud måste få komma in i bilden för att visa på skillnaden. Gud är god till sin natur, medan vi kan vara goda trots vår natur. Vi kan pressa oss till att vara goda - att leva i dygden. Det är väl därför som godhet uppfattas som en dygd - för att den, lite, strider emot vår natur? Dygden föregås alltid av ett visst mått av offer. Ett offer som spjärnar emot den mänskliga naturen. Dygden är den goda viljans strid mot köttets natur.

Vår strävan i att bli lika Gud är att förvandla dygden till karaktär, och karaktär till natur. För att belysa det hela lite enklare: Låt oss föreställa oss själva gående ute på stan när vi iakttar hur en äldre människa har svårt att ta sig över gatan pga den täta trafiken. Vi kan alla, av ren prestation, leva ett liv där vi hjälper de äldre över gatan. Vi kan alla vara dygdiga i detta avseende. Om vi vill. Men vi måste välja att vara goda. Nu kommer vi till distinktionen mellan dygd och natur. Gud, som är god till sin natur, väljer inte att hjälpa den äldre över gatan. Gud "bara" gör det. Godheten är ett med hans natur, den är inte strävan som Gud sträcker sig mot, utan den är själva grunden Gud står på. Förstår ni hur jag menar? En citron är inte sur för att citronen kämpar med sin dygd att vara det (om det nu är en dygd :P), utan citronen är sur för att den är sur till sin natur.

Nästa steg i detta med Guds godhet är att om nu Gud är god till sin natur, så är han det oavsett omständighet. Guds natur är god. Guds godhet är oföränderlig. Gud är god, och han kan inte hjälpa det - han är sån! Detta medför att Gud alltid agerar utifrån sin godhet. Och det innebär också att Gud inte är ond, för en sorts natur utesluter dess motsats. Något annat skulle innebära en nyckfull och föränderlig natur.

Vår strävan efter att vara godhet handlar alltså om att inkorporeras (fint ord) in i Guds godhet. Guds karaktär får forma vår karaktär, och förändra vår natur. Det är allt detta som Kristus möjliggör genom korset och uppståndelsen. Detta var några små funderingar kring ämnet. Jag får sitta ner mer och bolla med orden lite mer. Men den 4:e december är alla välkomna till pingstkyrkan i Norrköping och höra vad jag till sist landade i för slutsatser :)